I anslutning till ett projektarbete på en uppdateringskurs i somras fick jag en snilleblixt när det gäller träning av uppletande. Då jag alltid söker det enkla när jag tränar och hela tiden ifrågasätter vedertagna metoder, dök det upp ett "nytänkande" från klarblå himmel. Jag frågade Curt Blixt om han hört talas om metoden. Han funderade länge och sade nej, och efter en stund fortsatte han; men kör så! Det verkar intressant.

Efter det har jag bollat metoden med några erfarna bruksmänniskor och alla blir lika fascinerade. Kommentaren är hela tiden densamma; varför har ingen kommit på detta tidigare. Det är ju det här vi har väntat på hela tiden.

Och det är det som är det lustiga. Metoden är så enkel både som första övning och med fortsatt stegring att jag är förvånad att ingen haft dom tankarna tidigare. Framför allt är jag irriterad att inte jag kommit på det för länge sedan.

Jag har uppmanats att skriva detta för som någon sade: Sätt det på pränt, för när det sprids kommer säkert någon av dom vanliga förståsigpåarna att ta åt sig äran.

Tänker man efter är det egentligen inga märkvärdigheter. Skall man förklara skillnaden kan man väl säga att dagens uppletandeträning är tvådimensionell men "min" metod är tredimensionell. Dvs. man nyttar tid, området och föremålen på ett optimalt sätt. Många instruktörer/hundförare tänker statiskt, dvs man går i gamla hjulspår och märker själv inte att man går ner sig mer och mer istället för att utvecklas.

Fördelarna är uppenbara:

• Flera kan träna samtidigt

• Dirigeringen får man på köpet.

• Träningen är oerhörd komprimerad.

• Hunden får hög motivation.

• Enkelt att variera träningen.

• På det hela taget gör man en "instant anpassning" för individen. Snabba ingångar får man med automatik.

Tänker jag tillbaka, tränade jag redan på 80-talet med att stå mitt i "rutan" (fotbollsplan) och skickade åt alla håll. Då var var man tvungen att ha grunderna klara. Nu kommer allt på en gång.

Så häng på, instruktion och bilder kommer inom kort.