Luringen, eller till minne av Gullrics Yoda

Jag har de senaste åren haft det tvivelaktiga nöjet att bo ihop med en mentalt mycket stark hund.

Pucko, tänker säkert någon. Att ha en mentalt stark hund är något alla vill ha. Och det är kanske sant. Problemet är att man inte vet vad det innebär att bo ihop med en mentalt stark hund förrän man gjort det. För det första kan man konstatera att det inte finns någon hjälp att hämta hos SBK. Jo, förresten, det finns det säkert, men jag har i alla fall inte hittat den. Istället får man massa hjärndöda råd om att gör si och så, så ordnar det sig. Precis som om man efter över 30 år med hund inte hade prövat allt. Ibland träffar man någon från kontinenten, dom har lite andra funderingar hur hundar fungerar. Och då händer det ibland att man får ett tips som det formligen lyser om och man tänker att det måste man prova. Att jag inte kommit på det själv tänker man. Och sedan är det samma besvikelse när iden likt innehållet i en spann vatten bara faller platt till marken. Inget att hämta där heller.

Bland det mer deprimerande är när man får tips från folk som kör jaktprov. Bara för att grejerna funkar på en blöt labb eller flat så behöver det inte vara ett universalmedel när man skall komma till tals men en kombination av Einstein och Schwarzenegger i Schäferskepnad! Bland det mer fascinerande är när man med SBK:s dressypolicy i handen  försöker kommunicera med hunden. För att undvika missförstånd, så tycker jag att iden med en policy är kanonbra. Någon besöker SBKs hemsida klickar in sig på policyn, läser den och tycker att det här känns bra och går till nästa sida. Då har Brukshundklubben spridit lite positiva tankar om hundar och hundägandet.

Men det är en helt annan sak för oss som måste leva med det. När jag frågar min hund om vi skall ut och överskida dressyrpolicyn lite grand, har det ungefär samma effekt som att fråga en 10-åring om man skall åka till Liseberg. Han blir själaglad och ögonen lyser av förväntan. I och för sig är det inte mycket att säga om, men han kunde åtminstone försöka vika öronen bakåt nån gång när vi är inblandade i en aggressiv konversation.

Så nuförtiden har jag slutat med allt. Efter över tre år har jag fortfarande inte kunnat lära honom att gå i koppel, så han har aldrig halsband på sig. Och det går jättebra för får han bara vara med och bestämma så har vi ett ganska bra förhållande. Han kan mycket väl gå 30 meter före mig på en trottoar i Stockholm utan att bry sig om bilar, folk och andra hundar. Bara det sker på hans villkor!

Den verkliga paradoxen är när man ser honom med barnbarnen. Då har vi på ena sidan hunden som inte tvekar att hugga handen av mig när jag leker med honom. Likadant när figuranten i Lederhosen agerar. Det är inte fråga om skyddsärm, det går lika bra att ta i låret eller nån annanstans. Å andra sidan när barnbarnen kastar boll eller pinne sitter han på häcken och följer handens rörelse. Sedan avvaktar han lugnt till bollen hamnat på backen och rullar iväg innan han i sakta lunk masar sig iväg för att hämta den. I vilket javla kornigs- eller MH protokoll kan man läsa om hur det hänger ihop?

Jag fixar inte det. Jag är SBKare. Jag vill att hundarna skall fungera som jag lärt mig. Antingen har dom jakt och kamplust eller så har dom det inte. Det har jag lärt på mentalkurser. Punkt slut!