Jag sparkade igång en gammal hårddisk och hittade detta dokument som jag skrev för ett 10-tal år sedan.

Sjuklig böjelse

Efter att jag ”träffat” min första schäfer i slutet 60-talet och börjat frottera mig med folk i SBK och AFS, började man skönja att detta var nåt kul att hålla på med. 1970 blev jag fodervärd för Aristos Luna och uppfödaren skulle ta 2 kullar sedan övergick ägarförhållandet till mig.

Luna parades första gången men Basko v.d. Ajaxklause vilket blev Aristos V-kull. Bengt Fröjd fick Aristos Volga och jag fick Aristos V. I. P. Både Volga och VIP var vad man skulle kunna kalla för ”högkapacitetshundar”. Något år senare fick Luna sin andra kull och sedan började dom stora planerna på egen uppfödning.

Det sprangs mycket på utställning, man jämförde och sist men inte minst trodde man tydligen att man hade ett sjätte sinne för det där med avel. Valet av avelshane föll på en Basko son vid namn Beer Sebas Poker. Poker gick fram som en ångvält med konkurrenterna i utställningsringen. Givetvis såg man det hela i ett rosafärgat skimmer eftersom han var halvbror med VIP. Att VIP precis som några kullsyskon hade grava ledfel räknades liksom inte, för detta var kanonkombinationen.

Luna var ett riktigt födgeni och det blev rekordkull på 12 valpar varav 11 överlevde. Och vilket gäng det blev. Vi fick rakt långhår, vågigt långhår och vanligt pälslag varav några mycket mörka och några mycket ljusa. Men valparnas höga antal gjorde att det ändå gick att plocka ut ett gäng som kunde bli grupp på utställning. Som alla förstår beredde det som ny uppfödare lite problem att få ut alla valpar och skall sanningen fram hade man inte så stora möjligheter att välja köpare. Och mycket följdriktigt så fanns det 5 vuxna hundar på Rävabacken under några år. Aristos Athos, Aristos VIP, Aristos Luna och 2 hanar i den egna kombinationen. Utan att överdriva kan man påstå att det förekom div. spänningar mellan hanhundarna. Athos och VIP var inga duvungar och unghundarna Accent och Ascot hatade varandra av någon konstig anledning.

Men entusiasten var det inget fel på och det rändes på utställning till höger och vänster. Valparna/unghundarna placerade sig för det mesta bra och gick det mindre bra var det givetvis fel på domaren som inte fattade vad som skulle prioriteras.

När jag blickar tillbaka på den tiden är det givetvis inget man känner stolthet över utan man undrar hur man kunde få en så flummig ide som att man hade något att tillföra brukshund- och då schäferavel.

Om vi gör en sammanfattning över A-kullen blev det kanske ändå inte så tokigt. 2 blev tjänstehundar på Securitas och en fick cert på utställning. Och då kan man fråga sig hur många uppfödare som idag tycker dom har fått kallelsen som lyckas med detta.

Efter detta kom jag ändå till en punkt där jag skiljer mig från många andra i samma situation. Jag gjorde ett seriöst överslag på avelsresultatet och fattade att det här inte var min grej. Jag hade definitivt inget att tillföra schäferhundaveln för det fanns andra som kunde detta mycket, mycket bättre. Men med tanke på hur det ser ut på uppfödarfronten idag, undrar man hur många som har den insikten?

Det dräller av uppfödare som befinner sig i olika stadier av inkompetens som prånglar ut valpar under mer eller mindre godtrogna förespeglingar. Och då kan man börja fundera på var folk får den sjukliga böjelsen ifrån att dom absolut har något att tillföra brukshundavel utan att dels själva ha gjort något i ett snöre och utan nödvändiga kunskaper och ekonomiska förutsättningar.

Så när jag idag hör om någon som kört bruks (appellklass?) och har ”kanonvalpar” efter någon hane som ”går som ett spjut” undan en tik som är MH provad får jag gåshud över hela kroppen. Om man nu absolut skall vara oseriös tycker jag det är  bättre att man håller sig till något där det inte ingår levande individer för att undvika onödigt lidande.