Vägbulor – dikt eller verklighet?

1977 köpte jag min första Citroën. Under årens lopp har det blivit några fler, 7 för att vara exakt.

Avvikelserna var avstickare för att testa på annat. En Subaru 4WD, en Volkswagenbuss som jag byggde om till camping/hundbil och en Ford minivan, mest för att komma back to basic.

1977 fanns inte fenomenet vägbulor, men under årens lopp hörde man talas om att det skulle finnas något som man byggde in i vägen för att påverka trafiken. För mig som tog körkort på 50-talet, när det i princip inte fanns annat än vägbulor, måste jag tillstå att företeelsen verkade både otrolig och löjlig.

Så på något sätt tog jag det som en myt. Ungefär som Jesus och Jultomten. Hur jag än sökte och körde upplevde jag aldrig att vägbulor eller farthinder som dom också kallas, var något påtagligt. Vid samtal med andra bilister kunde man höra de mest hårresande historier som bilar som ”hoppat till” eller genomslag på fjädringen. Busschaufförer pratar om dåliga ryggar, passagerare som trillade av säten m.m. Men på något sätt var det något som gick min verklighet förbi.

Hur som helst, med Citroën nr 6 hade jag en mindre trevlig upplevelse. I en situation fick jag välja mellan att köra in i bilden framför, köra på en betonggris eller göra en kontrollrad avåkning. Jag valde den kontrollerade avåkningen som resulterade i en liten flygtur. Och det klarade Cittran ganska galant. Men landningen knäckte den, så den blev aldrig bil mer.  Därav en plötslig "återgång" denna gång till en Ford minivan.

Och det var en upplevelse. Eftersom man tillbringade slutet på 50- och början på 60-talet med att glida omkring i jänkare av mer eller mindre spektakulär storlek och motorstyrka, alla i avsaknad av väghållning, så var bekantskapen med Forden som att komma in i ett tidshål.

Allt kändes invant och nostalgichocken var ett faktum.  Och för att göra en lång historia kort. Dom Fanns!! Vägbulorna alltså. Satan vilken chock. Hela bilen gungade till och hotade att hamna i diket. Jag lyfte från sätet och slog huvudet i taket. Givetvis var jag tvungen att stanna och kontrollera vad som hade orsakat allt detta. Och när jag stod där och begrundande tittade på vägbula, slog det mig att det där hade jag sett tidigare. Men jag hade tidigare mer associerat det med ett behagligt nickande av bilen, något som fanns där men som egentligen inte trängde fram ur undermedvetandet.

Så under några år blev jag mer och mer medveten om vägbulornas existens. Dom blev fler och fler och fanns i princip överallt.

Hur som helst, Forden fick problem med rost och vid ett tillfälle tändes alla lampor och jag blev stående mitt på vägen. Den fick stå nån dag innan en vänlig själ hjälpt mig att bogsera hem den, och där står den nu. Jag skall se om jag kan hysa in den hos någon granne för att längre fram se om det finns möjlighet fortsätta att nostalgisera.

Under tiden har jag köpt en annan bil. Ja, givetvis behöver jag inte säga vilket märke, men något som slog mig direkt var att vägbulorna har försvunnit igen.  Så ibland funderar jag på om allt bara var inbillning eller om dom verkligen finns.